josefineyohanna.blogg.se

Post wedding blues. Innan jag skriver mer så vill jag vara tydlig med att jag älskar Niklas, om möjligt mer nu än vad jag någonsin gjort. 

 

Så. Varför är det ingen som berättar om hur det faktiskt kan kännas, och känns för nästan hälften av alla som gifter sig, efter att bröllopet är över? Sedan mars 2015 när vi bestämde ett datum för bröllopet så har en stor del av min tankeverksamhet gått till att planera bröllopet. I 15 månader har jag vart på Pinterest, planerat, googlat, gjort listor och längtat till en specifik dag. En dag som blev helt underbar, helt perfekt. 

En dag som var över på vad som kändes som ett ögonblick. 

Niklas beskrev det bra. Det är som att stå i en timlång kö till en berg- och dalbana som är över på några sekunder. Förväntan och spänningar inför vad som ska vara den bästa och viktigaste dagen i ens liv. Det är inte lite press man har på sig att den ska bli just det. Och jag som är en perfektionist och kontrollfreak ut i fingertopparna ville verkligen att alla skulle ha kul och att allt skulle klaffa. 

 

Sedan man var liten, framförallt för tjejer kan jag tänka mig, så har man blivit matad med att det är den viktigaste dagen i ens liv. Tidningar matar ut samma budskap. Jag vet, för jag har lagt löjliga pengar på sådana tidningar detta året. Jag har gjort allt som man ska, man vill ju inte gå miste om något eftersom denna dagen bara sker en gång i ens liv. Jag köpte ett album där jag klistrade in all inspiration jag kunde hitta, jag skapade nya anslagstavlor på pinterest för alla delar av bröllopsdagen. En för blommor, en för drinkar... Ja, ni fattar grejen. 

 

Men efteråt då? Då ska ens "nya" gemensamma liv börja. Så kanske det var förr när man gifte sig innan man levt tillsammans, innan man ens kände varandra. Men för mig och N så hade vi bott ihop i över 7 år redan. Så när man vaknade dagen efter bröllopet, full av alla intryck och händelser från dagen innan, så insåg jag snabbt att livet inte alls är annorlunda. Vi åkte hem till samma hus där vi bott i flera år, till samma ärenden som behöver fixas och till samma liv som dagen innan bröllopet. Ingenting hade förändrats förutom att min ring är en annan och att jag numer har två efternamn. 

 

Jag kände mig tom. Likgiltig nästan. Jag började undra vad det var med mig efter några dagar när känslan inte släppte. Jag googlade med förhoppningen att någon känt likadant, och att någon har gjort det är en underdrift:

 

 

Över 40% av alla som gifter sig upplever detta. Majoriteten är kvinnor, med förklaringen att det oftast är kvinnan som planerar mest och har en specifik vision om hur dagen D ska vara.

 

Det kändes bättre när jag hittade sida efter sida med info och liknande berättelser som min egen. Det är inte ovanligt, så varför pratar vi inte mer om det? Jag menar inte att man ska gå och tro att man kommer att bli deppig efter att man gift sig med sitt livs kärlek, haha. Men det hade kanske vart nyttigt ifall samhället inte matar folk med ouppnåeliga versioner av saker.

 

Nu, efter drygt en månad, börjar jag känna mig genuint glad över bröllopsdagen. Jag tror att för min del så har det vart svårt att ta in allt. Alla fina ord, alla känslor, alla gratulationer, de fina talen under middagen. När jag har tittat på våra bröllopsbilder så har det känts som att det är någon annans bröllop, jag har haft svårt att ta in det helt enkelt. 

 

Så som sagt - nu börjar jag landa. Denna månaden som vart har känts lite overklig och jag har definitivt känt mig deppig. Det har känts förjäkligt att förklara för Niklas varför jag vart låg, men jag vet att han förstår att det absolut inte har med honom att göra. Överhuvudtaget. 

 

Jag ångrar inte bröllopet för en sekund. Dagen var fin rakt igenom och det var verkligen ett minne för livet. Jag önskar att jag fick göra om den och bara njuta av allting. Gärna imorgon. :) Det är viktigt att prata om att allt inte är så himla bra jämt, att man inte ska ha orimliga förhoppningar eller att det inte är möjligt att känna sig lycklig och glad varje dag. För livet är ju inte alltid lätt, även om man har det väldigt bra. Och på tal om livet, att jag förhoppningsvis kommer att få leva med Niklas tills vi blir gamla & grå gör mig så himla lycklig.