I söndags var det äntligen tillräckligt bra väder för att jag skulle få hoppa fallskärm. Med det kom en hel del nervositet, för att vara helt ärlig. Hela den dagen var jag väldigt skakig. Men såfort jag kom fram till vårgårda blev nervositeten till något konstigt lugn. På med skyddskläder, träffade min hoppkompis och sedan in i minilitet plan. Man satt verkligen packat där inne på två olika små rader. Tog kanske 20 minuter innan man kom till rätt höjd. Vägen upp var jag superlugn. Kände bara att nu jävlar. Haha. När vi kom till rätt höjd så öppnade de dörren och började hoppa ut och då gick allt väldigt fort. Helt plötsligt var vi framme vid uthoppet och det blåste så mkt så jag bara "men hallå jag faller ut" o då hoppade vi. Fritt fall 200km i timman i 60sekunder. Först förstod jag inte vart jag var. Tog några sekunder att greppa vad som faktiskt hände. Sedan var det såååå coolt. Skrek som en tok. Kunde inte alls greppa höjden. Sedan löste fallskärmen ut o då blev allt väldigt tyst. Vi svänge o tittade ner o man kände sig som en jätte som gick på jorden. Så surrealistiskt att titta ner på sina skor o se hur långt det var ner. Så jävla coolt. När vi närmade oss landningen såg jag mamma, pappa, josi o katarina stå där nere o jag vinkade o var helt euforisk. Landade o var hög resten av dagen. Haha. Kan inte fatta att jag hoppade ut från 4000 meters höjd. Så himla cool upplevelse. Alla borde prova det. Har aldrig kännt mig så levande som då.
