josefineyohanna.blogg.se

Jag behöver skriva av mig lite känner jag. Jag har haft en riktig bergodalbanedag. Jag har slagits med känslan hela dagen att jag känner mig ensam, jag kände mig rätt deppig ikväll och Niklas frågade mig tillomed vad det var med mig. Sen insåg jag vilket datum det var / vilken tid i månaden.... det är alltid såhär för mig. För många såklart, men vissa har nog inte lika ont av det. Veckan innan är jag alltid deppig, lättirriterad och låg. Och killar tycker säkert synd om sig själva, men jag kan lova att det är jobbigare för oss tjejer som känner sig ur balans. För det är verkligen så jag känner, och jag önskar så att jag slapp det varje månad... men men. Är man tjej så är man. ;)

 

Det där med att känna sig ensam, jag hörde att det är en vanligare känsla när man lever med någon än när man lever själv. Hur sjukt är inte det? Inte för att Niklas får mig att känna så alltså, men andra får definitivt det. Jag är inte perfekt men jag är mån om personerna jag tycker om, och försöker vara bra på att höra av mig och försöka ses. Jag är seriöst så himlahimla trött på att vara den som hör av sig 95% av alla gånger till folk. Varför hör ingen av sig till mig? Jag förstår grejen med att man har ett hektiskt liv, jag jobbar själv mycket, planerar ett bröllop, kämpar med att hålla hemmet så ordentligt jag kan (90% jag som gör det mesta hemma om jag inte tjatar) och försöker hinna med att andas någonstans däremellan. Men ett sms tar seriöst 10 sekunder.

 

Nä, jag är trött på ursäkter eller förklaringar. Jag ska inte höra av mig på ett tag, så ska jag se hur länge det dröjer innan någon hör av sig till mig. Risken är ju såklart att jag känner mig ännu mer ensam, men det är en risk jag är villig att ta. Jag vill inte känna att jag alltid är den enda som bryr mig. Det har vart såhär länge nu.. ibland undrar jag hur det hade vart ifall jag inte hade haft niklas, hade jag vart totalt ensam då? Det måste ju finnas en anledning till att folk hittar på massor med andra människor, men inte hör av sig. Jag fattar det. Jag kanske måste fundera på om det är hos mig problemet ligger ändå.

 

Det kan vara så att denna känslan känns så mycket värre för mig eftersom jag har en person i min närhet som jag - under många år - har känt inte uppskattar mig lika mycket, eller ens älskar mig lika mycket som andra. Vilket brutalt ärligt inlägg detta blev, men skitsamma. Så skönt att skriva av sig!

 

Nu ska jag ta ett snabbt bad och sen sova, det är jobb som gäller både onsdag & torsdag... och på fredag fyller jag år! :) 29 år, vad händer?! haha natti!