josefineyohanna.blogg.se

En vis kvinna sa till mig i början på året att utveckling gör ont. Då skrattade jag mest, för visst lät det som om det stämde men mer som ett klokt citat som man inte riktigt kan knyta an till.

Men vilket jävla år. När 2015 startade var jag gift och bodde i en bostadsrätt. Nu känns det som ett helt annat liv. Så konstigt hur mycket som kan ändras under ett år. Det är dags att sammanfatta lite.

 

Detta året har varit otroligt tungt på många sätt. Så vi kanske ska börja där. Jag har skiljt mig. Sålt bostadsrätten. Flyttat. Sovit 6 veckor på en uppblåsbar madrass utan möbler i en lägenhet som aldrig var ett hem. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde den här våren och sommaren. Månader som ligger i dimma. Jag minns inte vad jag gjort, med vem eller vad jag sagt. Allt är ett stort svart hål. Jag var övertygad om att jag skulle dö av sorg. Fysiskt dö. Vissa dagar gjorde jag ingenting förutom att ligga rakt på golvet och grinade tills jag inte kunde öppna ögonen.

Ångesten i att sälja lägenheten och inte veta var jag skulle bo. Att packa ihop mitt liv i några få lådor och den där känslan av att ingenting spelar någon roll.

 

Men...

 

2015 har också varit fullt av underbara saker. Stockholmsresan och unicefs huvudkontor. Londonresan med Josefine. Aspiranten. Känslan när jag hittade min lägenhet och började möblera den. Allt jag har i mitt hem har jag valt, har jag köpt och nu finns det ingenstans jag älskar att vara lika mycket som hemma. Mitt jobb. Som utmanar mig varje dag och är fyllt med så mycket kärlek att jag ibland knappt kan ta in det. Ikea festen med hattprovningen backstage, festen som tog mig tillbaka till livet.

 

Och alla mina vänner. Min familj. Alla som gått strandpromenaden med mig, fram och tillbaka varje dag medans jag ältat. Funderat. Försökt förstå. Alla som lyssnat på mig, som gråtit med mig, som peppat mig. Som andats åt mig när jag inte orkat själv. Jag vet att jag inte säger det tillräckligt ofta eller ens alls, men fan jag älskar er. Så många fantastiska människor som uppenbarat sig iår. Som jag aldrig vetat funnits runt mig om inte allt gått sönder. Tacksamheten i det.

 

Detta vore inte en rättvis sammanfattning av 2015 om jag inte nämnde det som tog fart på midsommarafton. Då jag efter en underbar kväll kom hem och hörde en röst jag inte hört på flera flera år. Hur vissa sommardagar spenderades med att prata i telefonen i timmar. Hur det tog fart. Och när jag såg dig för första gången på så många år. Jag minns det glasklart. Hur du kom mot mig och det var som om all kärlek för 10 år sedan aldrig någonsin försvunnit. Hur tydligt det är i mitt minne när du var här. När jag var hos dig. Och hur jag älskar dig. Och hur flyktig kärleken kan vara. Sorgen i att du inte är här nu. Glädjen att du varit det. Vetskapen om att tiden kommer.

 

Årets låtar; Du är snart där - Håkan hellström, Photograph - Ed sheeran och Hello - Adele.